Forskarpresentation

Charlotte Vainio: Målsmanskapet för gifta kvinnor i medeltida svensk lag och rättspraxis


I Magnus Erikssons Landslag från år 1350 står det att sedan en man och en kvinna har blivit lagligen vigda är han hennes målsman. I äldre forskning har det antagits att den medeltida kvinnan var omyndig som ett resultat av detta – den som har en målsman är omyndig. Som omyndig kunde kvinnans rättsliga position jämföras med ett barns och det var först sedan kvinnan blev änka som hon blev myndig och självständig. De senaste årtiondenas forskning kring kvinnor som aktörer – som de som agerar – har dock visat att kvinnor deltog i det medeltida rättsliga livet i betydligt större utsträckning av vad man tidigare trott. Det har också visat sig att kvinnor själva sökte giftermål och att änkor gärna gifte om sig. Tidigare forskning indikerar alltså att det är förhastat att påstå att änkeståndet var något att föredra framför äktenskap, men också att målsmanskapet inte gjorde hustrun omyndig.

Min doktorsavhandling handlar om målsmanskapet med särskilt fokus på innebörden för gifta män och kvinnor. Vad var en målsman och vad var målsmanskap? Vad innebar det för en make att vara målsman? Vilka rättigheter och skyldigheter förde det med sig? Och vad innebar det för en hustru att ha en målsman? Hur påverkade målsmanskapet gifta kvinnors rättsliga utrymme?

För att undersöka målsmanskapet jämför jag lagtexten med praxis från det att Magnus Erikssons landslag skapades år 1350 fram till övergången till vad som kallas tidigmodern tid (början av 1500-talet). Medeltida rättspraxis är inte alldeles enkel att komma åt eftersom det inte fördes några regelrätta protokoll vid tingen. Istället får man förlita sig på de medeltida urkunder, alltså rättsliga dokumentet, som bevarats i spridda arkiv. Urkunderna är förvisso många men inte sammanbundna. Tack vare att otroligt arbete från Riksarkivet i Stockholm har urkunderna emellertid förtecknats i en (även för allmänheten) öppen databas kallad Svenskt Diplomatariums Huvudkartotek över Medeltidsbreven (SDHK) vilken gör det möjligt att utföra undersökningar såsom min. Totalt kommer jag att läsa igenom närmare 20 000 poster som grund för min avhandling.

Att enbart söka efter belägg för att ordet ”målsman” nämnts är nämligen långt ifrån tillräckligt. För det första var stavningen inte standardiserad och ordet kan ha stavats på många olika sätt. För det andra vill jag inte bara undersöka ordet, utan själva innebörden av ordet. Tidigare forskning har framhållit att målsmanskapet hängde nära samman med rollen som husbonde, att det var endast förbehållet män och att det innebar att mannen alltid skulle vara kvinnans representant i rätten. När man läser urkunderna blir det dock tydligt att den bilden är alltför förenklad. Även gifta kvinnor kunde representera sig själva på tinget, de kunde sälja jord, ge pantbrev, stå till svars för brott och så vidare. Det förekom också att hustrun valde en annan representant än sin make när hon fick förhinder att själv närvara.

De preliminära resultaten från min forskning indikerar att innebörden av målsmanskapet förändrades under slutet av 1400-talet. Från att ha varit ett mer allmänt begrepp för någon som förde någon annans talan blev det förbehållet den som förde talan för en som själv var oförmögen. Det verkar också som att kvinnor själva ville ha en målsman, i betydelsen representant och beskyddare, men att det fortfarande i mitten av 1400-talet inte innebar att kvinnor fick mindre myndighet.
Att hustrur under medeltiden inte var omyndiga samt att målsmanskapet inte var avgörande för deras rättsliga position betyder dock inte att kvinnor och män skulle ha varit lika inför lagen. Medeltida rätt handlade väldigt lite om allmängiltig jämlikhet – vare sig det gällde mellan könen eller över klassgränser – utan snarast om vad som var rätt eller fel i en specifik, given kontext. Det medförde ett rättssystem med variation och synnerligen konstruktiva lösningar där målsmanskapet förvisso fanns men knappast med entydiga ramar.

I exemplet nedan (SDHK nr 17012) har vi Katarina Turesdotter, som var änka efter Johan Magnusson. Hon skänkte sin morgongåva till domkyrkan i Linköping år 1408 för att hon ville ”nu, i mitt livs sista helbrägda timme, ge lite av det som Guds nåd haver mig givit”. Hon ger också herr Jöns, kanik i Linköping, fullmakt att bekräfta donationen vid häradstinget, ”precis som om jag själv eller min målsman var närvarande”. Det är huvudsakligen tre aspekter av just det här dokumentet som kommer att behandlas i min avhandling och som belyser komplexiteten i målsmanskapet. För det första är målsmannen inte namngiven vilket indikerar att Katarina hänvisar till en viss funktion (en representant) snarare än en viss person. För det andra är Katarina änka och skulle, enligt lagtexten, inte behöva en målsman alls. För det tredje jämställer Katarina sin egen närvaro med målsmannens och visar därmed på att målsmannen inte var den som skulle legitimera hennes gåva – målsmannens funktion var inte, i det här fallet, att bekräfta att någon utan rättslig kapacitet fick donera.

SDHK nr 17012. Katarina Turesdotters donationsbrev.